Emissioner

Fukten underlättar för kemiska processer i byggnadsmaterial. Ett exempel och trolig orsak till symtom i många hus är alkalisk fuktnedbrytning. Betong är starkt alkalisk. Om den är fuktig uppstår en reaktiv miljö som bl.a. påverkar lim och plastmattor i kontakt med betongen och kan upplevas som en frän lukt på undersidan av mattorna. Särskilt stora är riskerna med s. k. högpresterande betong (vanlig sedan mitten av 90-talet). De ämnen som bildas kan tränga igenom golvbeläggningen, även genom täta plastmattor. Den s.k. flytspackelsjukan drabbade människor i många byggnader som uppfördes mellan 1977–83. Där hade betonggolven avjämnats med kaseinhaltigt flytspackel som är särskilt känsligt för alkalisk fukt, bl.a. bildas ammoniak vid nedbrytningen. Även torra byggnads- och inredningsmaterial kan innehålla ämnen som avges (emitteras) i gasform till rumsluften. Det gäller särskilt nya material, men för svårflyktiga ämnen kan emissionen fortsätta under flera år.
Trots att halterna är låga kan ämnena lukta och irritera.
Några exempel:
• Formaldehyd från textilier och spånskivor (särskilt om de är fuktiga).
• Organiska lösningsmedel från färger och lim.
• Irriterande kemiska ämnen kan även avges från vattenbaserade produkter.
• Mjukgörare m.m. från PVC-mattor. Fettsyror och aldehyder från linoleummattor.
• Vissa träoljor. Terpener från trä.
För att minska risken för besvär bör man använda lågemitterande byggnadsmaterial samt vänta några veckor före inflyttning i nybyggda hus. Under väntetiden ska ventilationen vara i full gång och temperaturen gärna högre än normalt så att det mesta hinner vädras ut.

Radon är en osynlig och luktfri radioaktiv gas, som bildas när det radioaktiva grundämnet radium sönderfaller. När gasen i sin tur sönderfaller bildas så kallade radondöttrar, som är radioaktiva metallatomer. Radondöttrarna fastnar på damm som vi andas in och kommer på så sätt ner i lungorna. Radon finns överallt – i mark, luft och vatten. När det gäller luften i våra bostäder är marken under huset sannolikt den vanligaste källan. Det finns gränsvärden för radon i inomhusluften som är bindande. I Boverkets Byggregler kapitel 6 finns gränsvärdet för nybyggda hus, 200 Bq/m3. Riktvärden för bedömning om olägenhet för människors hälsa hittar du i Socialstyrelsens allmänna råd om radon i inomhusluft, 200 Bq/m3 i bostäder. Om mätresultatet visar att det finns mer än 200 Bq/m3 i inomhusluften bör du sanera huset. Kommunen har ofta överblick över de konsulter som är verksamma i din trakt, vilka kan hjälpa dig att ta reda på varifrån radonet kommer. Det är viktigt att göra en utredning om källan till radonets uppkomst för att bl.a. vara berättigad till de bidrag som finns att söka för radonsanering. Om mätningen i din bostad visar på en radonkoncentration på över 200 Bq/m3 inomhusluft kan du få bidrag för att sänka radonhalten. Bidraget är 50 procent av kostnaderna för saneringen med ett maxbelopp på 15 000 kronor.